lidingöbron, 09.20
jag drömde att jag var på hans begravning inatt. vaknade, tidigt,
kunde inte få bort känslan. klädde mig i hast, tog tåget, bussen till
norra begravningsplatsen, utan att helt vara vaken. som om det var en förlängning av drömmen.
det var första gången jag var där sedan begravningen.
hans grav var inte svår att hitta.
en gammal familjegravsten i obeliskform. hans namn stod inte med än.
en ihoprullad papperslapp från någon. trafiken som bullrade runtomkring.
jorden som var stilla och fast.
satte mig på gräsmattan, framför. en kortklippt, mjuk gräsmatta med fallna löv i brunt och gult.
skrev på ett löv till honom,
du kommer alltid dröja kvar vid havtornen,
vid vattnet
tog bussen tillbaka. 73:an mot ropsten.
en ambulans med påslagna blåljus, sirener, manade bilar och bussar åt sidan. trängde sig förbi så fort den kunde. mannen i passagerarsätet i ambulansen tuggade tuggummi. jag undrade om någons hjärta stannade i just det ögonblicket.
vid värtahamnen stod skrangliga, ihåliga byggnadsskelett i väntan på att rivas.
en förflyttning av en dröm.
snart vaknar jag igen.
