vi brukade dricka vaniljte om kvällarna.
du hällde upp det i den blå tekannan som alltid läckte en smula när man hällde. den hade hittats i grovsoprummet, tekannan, och var verkligen inte snygg, intensivt blå i den där färgen som var populär i början på 90-talet. om man tittar i inredningstidningar från den tiden skulle antagligen citrongula väggar matcha den. men det gjorde ingenting. du tänkte inte på sånt. för dig var det inte viktigt att saker passade ihop, det mesta du hade i din lägenhet hade du hittat eller fått på något vis. det enda du hade köpt var en stor svart träram där du ändrade foton efter humör. om du var på bra humör hade du ett foto i grått. där mjuka bulliga moln tornade upp sig och en ensam fågel flög högt ovanför. för dig var gråväder alltid något positivt. som om de grå ovädersdagarna var så mycket mer tillåtande än de soliga. de var kravlösa och mjuka. så mycket lättare att bo i.
och fågeln var dit du ville. ovanför. och inte fastna inuti. dig själv och inne i lägenheten. du hade dagar då du inte kunde ta dig ut. när allt kändes som ett enda kaos. de dagarna hade du ett foto på ett hav. det fanns inget annat på bilden. bara vattnet och en himmel som inte gick att separera från varandra. som någon slags tomhet och oändlighet. något som aldrig helt gick att förstå sig på.
du brukade ringa mig de dagarna och be mig köpa skorpor. kardemummaskorpor. du ville inte äta något annat än det. jag brukade lämna dem utanför din dörr i en brun papperspåse. du öppnade aldrig när jag knackade på. du sa att jag inte skulle ta det personligt, du kunde inte träffa någon då. men jag visste att du stod där på andra sidan dörren. och jag visste att havet hade läckt ur sin ram, att du stod i hallen med saltvatten som nådde upp till anklarna. jag kunde höra hur det brusade, ut genom brevinkastet. du brukade lämna en flaskpost utanför dörren. ifall att havet någon dag skulle fylla hela lägenheten. det stod alltid samma sak på det hoprullade meddelandet:
"jag vet hur man andas under vattnet"
