segel.

det var på våren.
då när stranden svämmade över och smältvattnet från klinten bildade åar, djupa fåror, lämnade sanden ärrad. som en gammal mans ansikte, en sådan som levt tusen liv, bekymmersrynkor som skvallrar, inte går att dölja.
en av de dagarna, när stranden var en enda vattenrörelse, brukade vi sjösätta båtarna. lätta, små barkbåtar, täljda med morfars morakniv, vassa kanter som blev mjuka av sandpapper. en försiktig fördjupning i mitten av barkbåtarna, en träpinne som trycktes ner, ett pappersark som användes som segel.
pappersarken, där vi skrev ner alla våra önskningar. som om de skulle klara att segla på ett hav, också skulle förverkligas.

den svåraste passagen för båtarna var där smältvattenåarna mötte havet. där vattenströmmarna virvlade som kraftigast, där vågorna bröts, lätt slog omkull tunna barkbåtar. det var få av dem som klarade sig förbi, vidare ut på öppet hav. de flesta blev översköljda av saltvattnet, besegrat kantrade med upplösta papperssegel.