borlänge.

återvinning och
sönderdelade pappersbitar som
fyllde luften
snöaktigt yrande

den äldre mannen på en bar som
oräkneliga gånger gick
in och ut genom ytterdörren
i hopp att finna

ett annat varande?

tid.

det är tider när
jag somnar på alla tåg
jag hamnar på

vaknar upp,
ovetande om
vart jag är

hemma II.

hur vattnet omfamnar, breder ut sig
med
mjuka släta
vågor

hemma I.

snigelspår, skog
övergivna skjul,
platta överkörda
grodor

gul.

någonstans i mitten
av den
sjuttiosju trappstenslånga trappan,
började hösten

på riktigt

vitt.

det är så
att någon slutar finnas

man går på
en begravning
där den enda personen
man känner

finns inuti
kistan

diskvatten.

det var en månad sedan,
diskvattnet som var färgat rosa
av rödvin & rödbetssoppa
hemmagjord glögg i en röd termos
lappdragning om biobesök,
almodóvar- brustna omfamningar,
aningens duggregn, höstkyla
ännu augusti


det var en månad sedan,

en annan tid.

solros.

(slottsträdgården ulriksdal)

tisdagsinnehåll som
drömska solrosfält, en varm
septembersol

vardagsrumsboende.

tvätt på tork och mina krukväxter som
trängs på fönsterbrädet med spretande blad och
ljusgrönhet
färgen på persinnerna som ger
undervattenskänsla/
ubåtskänsla

som att fara djupt ner, nästan krocka med
korallrev, blåvalsväggar, undvika
alla jagande
bläckfiskarmar

se
utandningar stiga som luftbubblor mot
taket

grus.

tom waits- coney island baby

jag ska sluta med nätter
hur de mest är
förklädda avgrunder/
grusras under fötter


det förståeliga i, att människor sover

skyddsrum.

det finns ett skyddsrum i källaren, i
huset där jag bor
med massiva ståldörrar som kan
vridas igen, slutas om
tänker mig ljudet när dörrarna stängs
och känslan av att inte veta
när de återigen öppnas

det är som om
tiden har stannat, där i källaren
de stillnade insekterna,
samlade i drivor, tryckta mot fönsterrutan

ett skyddsrum som ännu väntar

zuki.

den vita fluffiga hunden.

björnbär.

det estetiska i formen av ett björnbär.
och förstås,
sötman
som inte flödar över utan behåller,
en viss kärvhet.

taklampa.

hur en förkylning aldrig har kommit så
lägligt
när man själv inte förmår sig till att
stanna
gör kroppen det åt en

påminner om all
utebliven sömn
om tiden som går i otakt med

ett dubbelslående hjärta

exkursion.

innan vi går till höger om månen,

innan det blivit mörkt och
vi trevar oss fram uppför skogsstigar,

tittar vi på torv där
ofullständigt ruttnade växtdelar,
tusentals års gamla rötter, sticker fram.
torven är blöt, mjuk, lämnar innersidan av handen svagt brunfärgad
(tusenårsfärgad)

går tillbaka över fyllnadsmassor, som en
oändlig ojämn leråker med fallgropar och omogna gröna tomater,
växandes lite varstans.
en rödlysande vallmo & en kvinna som säger

hur landskapet nästan gör ont

övergivenheten,
som ett ingenting.

se upp för tåg II.

ett nytt hem, ett nytt parkettgolv, lagt
i ett annat mönster men ändå känslan,
träkänslan under fötterna som
förmedlar någon slags trygghet
som om skogen ännu finns närvarande i de
blankslipade träskivorna,
som om trädkronorna bildar tak och ugglorna
hoar om nätterna

nära vatten och
sönderslitna bryggor som
revbensaktigt
sträcker sig upp ur
havet

strandfynd i form av
spräcklig keramikskärva/
genomskinlig glittrig studsboll där svart rocka,
oupphörligt, simmar inuti

bortguppande vita svanar,
bortåkande finlandsfärjor
samt, hur jag någon dag ska

posta flaskpost

se upp för tåg I.

(paris 07)

fortsatta förflyttningar, flyttningar, jag vet inte när jag stannar.
som yrseln efter att åkt för många varv i en karusell.
hur det ännu snurrar.
ensamsnurrande.
att försöka få bukt med tiden.
med tankar, med en höst.

med en söndag,
först.

jakt.

de senaste dagarna, hur jag
jagat efter tidningar, letat efter hans namn.
i bibliotek, pressbyråer, mataffärer.

igår morse fanns den där, dödsannonsen.
hur jag hade önskat att jag genom den
skulle förstå.
att någon inte längre finns.

valhallavägen.

man med stripigt, långt hår,
iklädd t-shirt, shorts, vita smutsiga gymnastikskor,
ställer sig på övergångsstället vid valhallavägen,
med utsträckt hand som för att stoppa trafiken.
säger:

"de åker iväg med min ko,
den finns under någon bil där framme"